Jag vill tacka för de senaste kommentarerna jag fått (ingen nämnd, ingen glömd). Alla dök upp på samma dygn. Lite märkligt. Det är kul att få faktiskt. En bekräftelse på att någon läser vad jag skriver och rentav finner det intressant på ett eller annat vis.
Samtidigt vill jag inte bli nån bloggtönt som bara skriker efter uppmärksamhet. Min tvekänsla består. Jag ser ner på mig själv och tycker stundtals att det jag skriver och det här konceptet bara är trams. Eller nej, det kanske bara är dåligt självförtroende. Och en fortsatt negativ syn på en stor del av ”bloggvärlden” och på själva ordet i sig, minus världen.
Att det var fest hos Jessi förra helgen har jag redan glömt bort. Kom på det nu när jag tittade igenom gamla anteckningar. Det känns redan lite avlägset.
>–
Allt jag har skrivit kom till natten till söndagen den 7, men jag har inte haft tid att lägga upp det förrän nu. Så tänk på att alla “igår” osv utgår från den 6 februari. Jag har valt att inte ha med några bilder eller integrera några filmer eller annat, för att inte det ska ta uppmärksamhet från det jag verkligen vill säga.
>–
Åh, jag vill skriva och berätta så mycket! Så mycket har hänt, så mycket intressant, så mycket att dela med sig..! Därav de tre rubrikerna. Men det finns så mycket, så jag får väl sålla ändå.
I måndags kväll tog jag en promenad här för att se mig omkring och utforska närområdet lite, plus att jag behövde röra på mig lite. Dessa gator var för mig helt okända, och jag hade inte förväntat mig att hamna någon särskild stans. Efter ett tag börjar jag få bekanta vibbar, det är något bekant med gatan jag går på. Var det här jag tog en lunch med Majk våren/sommaren 2008 strax innan jag skulle åka hemåt igen? Jag kikade efter lunchresturangen, men jag såg inget jag kände igen. Promenaden fortsatte. Längre fram, där i de mörka partierna som delvis dränks av lampor och strålkastare, får jag ännu fler igenkänningsvibbar, av den jobbiga sorten nu. Ju närmare jag kom, desto värre blev det. Nästan framme kände jag igen det starkt. Var det inte här jag gick förbi på den promenaden? Och var det här som…? Och den gatan rentav? Jag kom äntrade planet, letade efter en skylt och såg kort efter… S:t Eriksplan. En våg av känslor och minnen av sommar-Stockholm kom plötsligt över mig. Där, just där, i hörnet vid den lilla glaskupolen stod jag och svettades i en halvtimme i gassande sol och väntade på Majk som skulle komma och hämta mig. Jag hade just lämnat Piteå och anlänt till Stockholm och hade en massa packning och de tyngsta kläderna på mig och var inte riktigt anpassad för den nya tiden då. Det gjorde ett starkt intryck på mig. Jag var fruktansvärt varm, och det var min första kontakt med den riktiga civilisationen på länge.
Herregudar, så sent som då, några dagar senare, tänkte jag på Johanna lite ängsligt, för jag hade hört (genom Facebook tror jag, hehu…) att hon var där i närheten på besök hos en vän några dagar. Det var i samband med det som strap on-skämtet uppstod.
Jag gick runt och fotograferade i det stillsamma regnet då, lite som ett sätt att möta känslorna, som jag så ofta gör. Jag minns affären med ett neonljushjärta och valvgången som ledde till ett stort område många meter neråt, som ett hål till en helt annan värld. Lade märke till det den kvällen. Och Bonnierhuset en bit bort som såg väldigt fint ut invändig.
Jag mindes en massa olika saker. Den gatan där ledde till Solna och gick jag på många gånger. Det var länken mellan Solna och ”stan”. Försökte återskapa konturerna i huvudet, det kändes lite annorlunda nu när det var mörkt. Gick jag på vägen åt andra hållet någon gång mot stan? Eller svängde jag alltid av? Mindes när jag brukade handla där långt bort, halvägs till Solna. Mindes hur jag flera gånger stannade på bron och tittade ut över den stora motorvägen och de många järnvägsspåren som löpte under och mindes där hur det var att rulla in i Stockholm och till civilisationen efter ett eremitliv långt bort och försökte reflektera både brett om allt det, och smalt om just stunden när jag stod och tittade ut genom fönstret och njöt av den varma friska vinden som äntligen blåste igenom mitt hår efter månader av isande kyla medan jag tittade på alla husen vi rullade förbi. Många stod på klippor, typiskt för Mellansverige. Jag mindes att jag chattade med en kvinnlig bekant, tillika min värds ex, som normalt bodde i krokarna men som just innan jag kom hade dragit till Norge. Han passade hennes katt. Mindes den lilla sammankomsten av nya och gamla TV-spelmänniskor och att vi tittade lite på E3-mässan. Mindes hur jag spelade mycket Burnout Paradise de dagarna. TV-spel, häftiga bilar, fart, krockar, fett ljud, bra musik till, ganska fett ljudsystem, HDTV… wow. Minns strömavbrottet i Solna som berodde på en nätstation som gått upp i rök. Det spekulerades halvt om det var en terroristaktion faktiskt. (Eller var det rentav jag som resonerade kring det?) Här är artikeln.
När jag såg affischer på Sveavägen tror jag, om att Zappa skulle ha konsert både här och i Malmö och SMS:ade Johan om det. Hur jag irrade runt lite och till slut kom till Bergshamra och lämnade en souvenir, lite norrlandstågpropaganda, till honom och sedan var nära på att fastna där då jag insåg att jag egentligen inte hade råd att åka hem och batteriet till min telefon var slut. Det slutade väl. Jag hade tur, just då fanns ingen i biljettluckan, bara att gå igenom. Och hur jag någon dag senare faktiskt träffade människan lite kort och hastigt. Jag mindes praktiskt taget allt som hände den veckan i sommar.
När jag hade gått därifrån hamnade jag kort efter på ett annat bekant ställe, som jag aldrig någonsin återkom till och som försvann i mängden av minnen efter två veckor. Odenplan. Jag mindes att det var mycket folk i rörelse, men just den platsen kändes livlig på ett ganska uppfriskande vis, jag vet inte varför. Och framför allt minns jag att staketet/stängslet som skiljer vägbanorna längs Odengatan där var fullproppad med valaffischer inför EU-valet. Överlag fanns det väldigt mycket valpropaganda nästan överallt. Jag minns att jag reagerade på det och reflekterade lite över det. Det var stor skillnad från Piteå, det kändes att man hade kommit till en storstad.
Jag gick vidare, och lite senare kom jag till en kameraaffär av gammalt snitt som påminde om den där gamla kameraaffären på Bergsgatan i Malmö som jag upptäckte en gång när jag var ute med Johan och Mark och kanske Hedda också, som jag inte minns när det var och som jag har stört mig på så himla länge att jag inte gjorde det i synnerhet, och att jag höll dålig koll på sommaren, mest juni, i allmänhet.
Suck…
Jag insåg nästa morgon att jag inte har kommit vidare från sommaren. Jag kom bort från Piteå. Men sen kom jag inte längre. Jag vet inte exakt var jag fastnade sen. Om det var i sommar-Stockholm, Malmö, Landskrona eller rentav Arvika… Nej, inte Arvika. Definitivt inte bara. Möjligtvis som en del i något.
…
I sommaren helt enkelt. Där fastnade jag.
Såhär några dagar senare känns det redan förgånget. I måndags kändes minnena från sommar-Stockholm och Solna så livliga. Månader hade gått. Mycket hänt därefter. Jag hann aldrig riktigt reflektera över det då. Nu har det redan börjar blekna. Jag skulle vilja skriva så mycket om det. Men jag får inte fram tankarna längre. Jag vet inte om det är naturlig och positiv process som sker nu, att det redan är över och jag bara ska låta det glida iväg, eller om det är något negativt, en undermedveten förträngning, och jag ska försöka jaga det och fånga det och dra ut det ordentligt så det inte kommer och hemsöker mig en dag när jag minst anar det. Fast så var det mest när jag började skriva på detta. Nu har jag suttit och grävt i några timmar och fått fram det mesta. [3:19]
—
Jag blev påmind om spiskummin när jag såg Landet brunsås i söndags (på SVT Play). I onsdags kom jag tänka på det när jag var i en livsmedelsaffär. Jag slog till. Ja, jag har tagit intryck. Jag har fortfarande inte öppnat den än dock. Och jag vet faktiskt inte hur det smakar eller luktar…
—
Jag såg en rolig bild på Johans dator. “Arga brudar gillar fisting” med tillhörande illustrering.
—
Det finns en låt från Resident Evil…
Alltsedan hösten har den plötsligt börjat komma upp i mitt huvud. Och varje gång har den (där lite kusliga och lite sorgliga låten) fått mig att tänka på Johan och Hedda och saknaden och att jag aldrig fick visa dem det, spela igenom det med dem… En upplevelse jag ville dela med dem. Bland mycket annat. Det var så mycket jag ville göra tillsammans med dem, och visa för dem. Och allt det kom jag tänka på när jag fick låten på huvudet. Alltid med en kuslig surrealtistisk touch som spelet bidrar med. Jag har inte hört låten på riktigt på år. Förrän i onsdags, då jag beslöt mig för att ta tjuren vid hornen. Johan var dock inte så glad att höra den. Jag vill inte att den ska ta för stort utrymme här, så jag nöjer mig med att länka till den.
—
Här är en lista på anledningar till varför man ska byta bort (Windows) Internet Explorer
17 dec. Fler attacker, olika versioner
19 jan. Microsoft hävdar att säkerhetsrisken är större om man bytar bort Internet Explorer.
—
Tvångströjelåt. Mort Lindsey, Dardanelle.
—
Hur ska jag inleda det här…
Johan var och såg Pat Metheny igår på konserthuset. Han var lite i extas när han kom hem.
För ungefär två veckor sedan när vi pratade i telefon, spelade han en låt från honom som jag hörde och kände igen lite. Jag visste inte vem det var då, det lät bara bekant. Jag trodde det var Zappa då. Men det var det inte.
I måndags spelade han den igen. Jag kände igen den, att jag hade hört den i telefonen veckan innan och att jag hade hört den någon gång innan dess. Jag tänkte kort och svagt att det kanske var en av de låtarna han spelade i somras, tänkte mest på den låten med en flummig snubbe med 80-tals hawaii-skjorta som såg väldigt lustig ut, eller vad det var, som han först spelade den 8 augusti för mig och Hedda innan vi skulle köra iväg till Terebi, och igen den 14 med samma sällskap innan vi skulle till Malmöfestivalen, som ett kärt litet återseende och skratt igen, men jag trodde inte det var den. Jag frågade Johan om det. Det var den.
Jag fick upp abstrakta minnen, eller kanske snarare känslor, av sommaren. Han spelade en liveversion först. Johan blev skitglad och fick nåt glädjerus/utbrott när slutet av låten kom. Jag kunde dock inte känna igen någon scen med en flummig kille som skulle komma efter en dryg minut.
I onsdags var det dags för en omgång till.
Eftersom Johan är smått frälst av Putte just nu har det blivit mycket av hans musik här på senaste. Och jag kan bara instämma i att hans musik är fantastisk. Fast inte lika mycket som Johan förstås… Här är det som hela historian kretsar kring. Jag vet inte om det finns en bättre version av videon.
Det känns lite galet att det kommer upp igen, det där sommarminnet. Det var en väldigt liten grej, men jag mindes det ändå av någon anledning. Och så utvecklas det såhär. Jag hade bud på att hänga med, men jag gjorde det inte. Jag hade egentligen ingen större lust, kände till honom alldeles för dåligt, och jag är allmänt avigt inställd till konserter, tycker oftast det är bortkastade pengar. Den enda anledningen var att älta minnen, eller snarare slippa göra det, för att jag kanske skulle ångra mig efteråt att jag inte hängde med och störa mig på det jättelänge. Nu blev det faktiskt inte så. Och såhär i efterhand hade det nog varit kul att se. Och det känns ännu bättre att jag inte ångrar mig fastän det hade varit kul. Istället har jag bara fått något nytt att uppskatta. Putte är ganska grym faktiskt. Spana in hans hemsida. Han har en turné på gång nu där han styr ett helt band och lite till av akustiska instrument kopplade till maskiner med sin egen gitarr. Och så loopade han också tydligen och improviserade ihop något. Finns en video på hans sida som visar lite.
—
Ahh, och så Fibes, oh fibes! Det finns en liten liten historia kring dem också. Jag blev introducerad till dem när jag var här under julen. Ett glatt, trevligt och livligt band. Tydligen så upptäckte min bästa herre dem under Malmöfestivalen av en slump, en dag när det halvt var bestämt träff till ett annat band, men som det inte blev av då en av oss oväntat åkta iväg. Vilket jag tog som besked att det inte blir nåt. Men han var där själv, och såg detta, och fastnade visst direkt. Så var det med det. Tjodilido.
—
Idag har jag köpt 4 byxor, 2 tröjor, 1 skjorta och 1 jacka för 470 spänn på Weekday. Vilket kap! Det är helt otroligt att det fortfarande finns ganska mycket reavaror kvar. Jackan är förbluffande lik min sommarjacka jag köpte på H&M sommaren 2007, fast med en annan tygkvalitet. Ett par av byxorna var egentligen tjejjeans. Jag känner mig lite stolt över det faktiskt. Det kändes bra att bryta den gränsen. Att inte bara prata om och tänka att det är ganska tramsigt hur mycket som delas in i tjej- och killkategori, utan faktiskt manifestera det. Att rebellen inom mig fortfarande lever.
Och alla jag visat dem för var rörande överens om att det var det bästa jag köpte av allt.
—
Och angående det som egentligen är mest relevant för mig, det var verkligen är här för, så känns det ganska bra än så länge. Tänker mest på ryggen. Att det skulle vara intressant, åtminstone lite, har jag inte tvekat mycket om. Det mesta har handlat om omständigheterna. Men vad det skulle vara jobbigt ändå. Jag har varit störtförkyld från och till under veckan, inte kunnat lägga mig i tid, sovit illa ibland, CSN vill inte ge mig några pengar som det ser ut nu, plötsligt (fysiskt) illamående ibland som skapat besvärliga situationer som kunnat sluta illa och diverse andra irritationsmoment som jag inte kommer på just nu som har ställt till det lite grand.
Ändå känns det ganska bra i sinnet.
I onsdags såg vi en film på en körning från Malmö till Helsingborg via Teckomatorp. Den var några år gammal. Det var intressant och nostalgiskt. Gamla hemtrakterna… Och som det såg ut då. Så mycket som har byggts och byggts om sedan dess.
I fredags gick vi runt på en bangård i Ulriksdal och tittade på elstolpar, växlar och tåg. Och så fick vi titta runt i ett Rc-lok. Det slog mig inte riktigt förrän på kvällen hur himla häftigt det var. Vilken maskin! En massa spakar och reglage för allt möjligt. Galler som döljer tjocka elkablar stora spolar och skyltar som varnar för högspänning överallt. Stora saker målad i tjock grå färg. Veckad plåt. Runda fönster. Som en stor båt på hjul. Imponerande. Och mycket krångligare än man tror. Jag kände på riktigt att det här kan bli rätt.
<—>
Har du tagit dig ända hit utan att hoppa över något ska du verkligen ha en eloge. Jag tror nog att innehållet är belöning nog för att ha orkat läsa igenom allt.
[...] Detta skulle ha skrivits och postats runt mitten av februari förra året, efter det här inlägget. [...]