Idag skrev jag på. Nu är jag anställd.
-
-
-
Nu börjar nästa utmaning. Jag ska träna, simma, cykla, springa..! Fullt ös. Jag ska komma i form och bygga upp en hållbar styrka och stabilitet i kroppen. Och förhoppningsvis hinner jag uppnå målet, att en gång för alla bli fri från spänningar och muskelsvulnader i ryggen innan jag börjar i sommar.
Genomsnittsdagsformen är ganska god, så jag har chans att hinna. Om inte annat så blir formen tillräckligt bra för att jag ska kunna fortsätta den positiva trenden även om jag inte har full tid och frihet åt det.
Jag kör med GÄSS-medoten. Gympa, äta, skita, sova.
Mellan metodiken ska jag också försöka städa mitt liv. Jag tänker inte göra om misstagen för två år sedan. Att jag byggde nya känsloberg istället för att röja de gamla.
<
På många vis liknar situationen nu som det var för två år sedan. Men jag är mindre hoppfull och glad och mer lättad nu. Och även stabil får jag nog säga. Lite ärrad och mindre naiv. Och, icke att förglömma, mycket mer erfaren.
En del av mig vill ändå att det ska vara som då. Jag saknar frihetskänslan, glädjen och något riktigt vackert att bry sig om. En lätt känsla av desillussion är nästan alltid närvarande nu. Fast man är väl inte oskuld mer än en gång, så att säga. Även om jag skulle få chansen att göra om samma saker och vara med om samma saker, så skulle det nog ändå inte bli samma upplevelse. Men jag saknar känslan, och känslan säger att jag ska dit, för det är den mest konkreta omsättningen av det. Men som sagt, det hade inte blivit samma sak.
Jag vet varför jag gjorde som jag gjorde då. För första gången på länge släppte ångesten och muskelspänningarna till en nivå som jag hade glömt bort hur det kändes. Jag kände mig i stort sett av med det. och jag var så glad för det. Jag ville njuta av det så mycket som möjligt, jag ville inte solka upplevelsen med att anstränga mig för att skapa en långsiktligt hållbar framtid. Det var inte så himla viktigt då. Det var sommar, och en chans att umgås med särskilt två jag verkligen tyckte om, och det var längesedan jag hade träffat dem.
<
Nu känner jag att jag har mer kontroll och har mer vilja och ambitioner om framtiden. Och diciplin att genomföra det.
<
<
<
Så hände det till sist. Usama bin Ladin har dödats. Jag har några gånger de senaste 1-3 åren funderat på var den där mannen kan ha tagit vägen. Man har inte hört så mycket om honom på länge. Men han var fortfarande en av världens mest eftersökta män.
Att man medvetet gick in för att likvidera honom i en hemlig operation med oklart stöd från eller helt ovetandes av regimen i Pakistan inger inte förtroende. Vill USA framstå som den goda och civiliserade sidan duger det inte att agera i affekt och leka lika god kålsupare.
Jag tänker spontant att inte ens Hitlers närmaste män dödades hur som helst. De ställdes inför rätta.
<
<
<
För ett litet tag sedan kändes det som att jag förlorade en lite. Fastän jag ofta och mycket tänkt att det är bäst vi går skilda vägar på det planet.
<
<
<
Tillbaks framför tangenbordet..! Det känns skönt :-)
