Jag hade bestämt mig för att se avslutet på Malmöfestivalen. Det är lite av en tradition för mig. Har gjort det sedan åtminstone 2005, med undantag för förra året, då jag helt enkelt inte hade möjlighet. Sista akten på festivalen brukar vara en av de största. The Ark skulle avsluta festivalen i år. Det kunde bli stort. Inte bara en festivalavslutning. Inte bara The Ark. Och inte nog med att dessa två händelser än en gång skulle sammanstråla, det skulle dessutom bli The Arks sista spelning i Malmö, och en av de allra sista över huvud taget. Någonsin.
°
Men jag förstod det ändå inte riktigt. The Ark. Jag vet att jag gillar dem. Både musikaliskt och deras stil och sätt att uttrycka sig. Och så är Ola Salo rätt snygg. Väldigt snygg.
°
Men de hade varit frånvarande i mitt liv ett tag nu. Jag hade delvis själv valt det, i synnerhet sista tiden. De härstammar (för mig) från en tid som känns bortgången nu. Och de är kanske inte så pigga och charmiga längre. Nånstans långt inne i mig var jag lite rädd att de bara skulle kännas som ett blekt eko från en svunnen tid, något ovärdigt som skändar minnena.
°
Det skulle bli tredje gången jag såg dem spela. På festivalen också. Och så dåliga är de ju inte. Så det skulle väl åtminstone bli ett litet kärt återseende. Men gud, jag har ju knappt hört nått från deras senaste platta. Jag kanske inte hänger med. Och vi kanske har växt ifrån varandra under tiden som gått. Det kanske känns blasé av den anledningen.
°
°
Efter att ha tagit mig ut alldeles för sent (igen!) och fastnar lite med Transe express och sett Lâcher de violons för andra gången (lysande framträdande, nyskapande och uppfriskande) kom jag till torget ca 40 minuter innan det skulle börja. Shit. Det var redan fullt med folk. Fullt. Men inte knökfullt. Jag fann en bra plats långt fram, efter lite kryssande.
Efter en stund slår det mig att åldersfördelningen är väldigt bred och blandad. Det förvånade mig att där framme där jag var, uppskattade jag att ¼ av folket där var runt 40 bast. Jag förväntade mig kids. Jag trodde jag skulle vara en av de få äldre. Inte begrep jag då att de gamla fansen kanske hängt kvar. Inte tänkte jag att kidsen inte bara lyssnar på pop, utan dålig pop. Inte tänkte jag att… ja, jag tänkte kanske inte så långt där och då.
°
Så till slut gjorde de entré. Väldigt punkliga.
Och det var.. The Ark. Jag var lite återhållsam först. Ville känna in. Se efter. Spelningen rullade på. Torget såg fullt ut. Publiken verkade ganska avslagen med tanke om omständigheterna. Men så sakteliga byggdes stämningen upp.
Och där, under hans anförande… det var så oväntat här och ovanligt från en artist att prata så länge och ha en så personlig och genuin framtoning… Det var då jag började gråta. Det var så fint. Det var där en hård tanke slog mig: varför har jag inte lyssnat på de här innan?
De hade inte blivit sämre. Vi hade inte växt ifrån varandra. Tvärtom. Vi hade växt, utvecklats, skaffat oss vishet och erfarenhet, förståelse och pondus och insett att det vi trodde på, levde och kämpade för var helt rätt.
Ola Salos utstrålning är fantastisk, enormt härlig och helt underbar. Jag har inte sett maken till nått liknande på länge. Jag har verkligen saknat det. Jag hade nästan glömt bort att det fanns, och hur det var.
Jag dansade med, fastän jag var där i ensamt sällskap, och fastän jag hade en stor otymplig kamera med.
Njutning.
Och så kom slutligen det som blev finalen.
Så vackert.
