°

Men jag förstod det ändå inte riktigt. The Ark. Jag vet att jag gillar dem. Både musikaliskt och deras stil och sätt att uttrycka sig. Och så är Ola Salo rätt snygg. Väldigt snygg.

°

Men de hade varit frånvarande i mitt liv ett tag nu. Jag hade delvis själv valt det, i synnerhet sista tiden. De härstammar (för mig) från en tid som känns bortgången nu. Och de är kanske inte så pigga och charmiga längre. Nånstans långt inne i mig var jag lite rädd att de bara skulle kännas som ett blekt eko från en svunnen tid, något ovärdigt som skändar minnena.

°

Det skulle bli tredje gången jag såg dem spela. På festivalen också. Och så dåliga är de ju inte. Så det skulle väl åtminstone bli ett litet kärt återseende. Men gud, jag har ju knappt hört nått från deras senaste platta. Jag kanske inte hänger med. Och vi kanske har växt ifrån varandra under tiden som gått. Det kanske känns blasé av den anledningen.

°

°

Efter att ha tagit mig ut alldeles för sent (igen!) och fastnar lite med Transe express och sett Lâcher de violons för andra gången (lysande framträdande, nyskapande och uppfriskande) kom jag till torget ca 40 minuter innan det skulle börja. Shit. Det var redan fullt med folk. Fullt. Men inte knökfullt. Jag fann en bra plats långt fram, efter lite kryssande.

°

Efter en stund slår det mig att åldersfördelningen är väldigt bred och blandad. Det förvånade mig att där framme där jag var, uppskattade jag att ¼ av folket där var runt 40 bast. Jag förväntade mig kids. Jag trodde jag skulle vara en av de få äldre. Inte begrep jag då att de gamla fansen kanske hängt kvar. Inte tänkte jag att kidsen inte bara lyssnar på pop, utan dålig pop. Inte tänkte jag att… ja, jag tänkte kanske inte så långt där och då.

°

Så till slut gjorde de entré. Väldigt punkliga.

Och det var.. The Ark. Jag var lite återhållsam först. Ville känna in. Se efter. Spelningen rullade på. Torget såg fullt ut. Publiken verkade ganska avslagen med tanke om omständigheterna. Men så sakteliga byggdes stämningen upp.

°

Och där, under hans anförande… det var så oväntat här och ovanligt från en artist att prata så länge och ha en så personlig och genuin framtoning… Det var då jag började gråta. Det var så fint. Det var där en hård tanke slog mig: varför har jag inte lyssnat på de här innan?

De hade inte blivit sämre. Vi hade inte växt ifrån varandra. Tvärtom. Vi hade växt, utvecklats, skaffat oss vishet och erfarenhet, förståelse och pondus och insett att det vi trodde på, levde och kämpade för var helt rätt.

Ola Salos utstrålning är fantastisk, enormt härlig och helt underbar. Jag har inte sett maken till nått liknande på länge. Jag har verkligen saknat det. Jag hade nästan glömt bort att det fanns, och hur det var.

°

Jag dansade med, fastän jag var där i ensamt sällskap, och fastän jag hade en stor otymplig kamera med.

Njutning.

°

Och så kom slutligen det som blev finalen.

°

°

Så vackert.

Det är knappt relevant längre, men jag vill ända avsluta den här tråden, knyta ihop säcken.

-

Prolog:

Dagen innan det jag tänkte berätta om lades grunden till den där vemodigheten och saknaden av sommaren.

Jag gick ut med Johan lite efter kl 13. Vi gick till en skivbutik, Stockholms skivbörs, inte långt från honom. Trevlig liten affär. De hade lite musik-BD:er (blu ray), fastnade för en med Pink. Aldrig sett henne förr. Hon var snygg och verkade cool. Hon påminde om… yeah…

Sedan såg jag filmen The mist. Oj! Den… Mycket minnen kopplat till den. Starka. Mest om… samma person som det andra. Det var specialutgåvan på DVD för det fantastiska priset 40 kronor. Jag hade länge tänkt köpa den där filmen, sett den ganska billigt på BD ett tag. Men det blev aldrig av. Och nu stöter jag på den såhär. Egentligen vill jag inte ta i detta nu. Men eftersom jag mötte detta nu, skulle jag tänka på det länge om jag lät det vara och bara dra ut på det. Så jag bestämde mig för att möta det och köpa den. Egentligen ville jag ha den på BD, men med denna får man med en version av filmen helt i svartvitt. Och för det priset så…

Jag och Johan skiljdes sen, och jag gick iväg själv.

Jag kom till S:t Eriksbron, gick över den. Kände igen platsen. Jag hade gått här i somras. Stått på bron och imponerats och njutit av vyn. Jag mindes att det någonstans alldeles intill var en p-automat med ett reklamutrymme där det just då var reklam för Crimson. Det var väldigt lustigt, eftersom jag just kommit från en fotokurs. Jag hade aldrig sett reklam på en p-automat förut, så jag trodde lite då att det var en halvpermanent reklam, så jag tänkte inte på att det egentligen var ett ännu större sammanträffande, att de gjorde reklam just när jag var där.

-

Jag var ute och gick i Stockholm den 14 februari. Jag tror jag hade tänkt simma, men jag kom för sent, simhallen hade stängt. Jag var på Kungsholmen. Det var vinter och snön täckte marken. Jag behövde röra på mig, så jag bestämde mig för att ta en lång promenad och se mig omkring lite. Jag traskade vidare med min lilla matpåse med badbyxor och handduk.

Jag gick vidare på Bergsgatan. Den såg ut att ta slut en bit längre fram, och alldeles intill, strax innan, så fanns en ingång till en inbjudande park på en kulle. Jag gick dit och gick upp för trapporna där. Det var Kronobergsparken. Gick igenom den. Jag såg inte så mycket av vad som fanns där, om det nu fanns något där. Snön var mycket tjock för det mesta, runt en halvmeter. Inget var skottat där mer än enstaka stigar, och varför skulle man göra det ju? Det var ändå en del människor som rörde sig i parken, mest i den bortre delen (från min utgångspunkt). Det fanns en liten lekpark där, där en massa barn tjoade och tjimmade och hade kul med lekredskapen och snön, medan några föräldrar, mestadels mammor, satt och tittade på en liten bit bort. Jag minns inte om jag stannade till och tittade ett ögonblick, men jag minns att jag gjorde det i tanken. Det var ett ganska fint ögonblick, att se och höra barnen så glada och se föräldrarna som gladdes åt sina barn. En av dem var nog med och lekte med sitt barn. Det var fint att se och härligt att känna glädjen och den positiva energin alla utstrålade. Det var ett varmt och utstående tillfälle i denna ganska gråa, kyliga och dämpade dagen. Det var så fint.
Särskilt som jag vanligtvis tycker jag inte om barnfamiljer.

Jag gick vidare. Jag hade ingen karta med mig och hade ingen koll på dessa delar av Stockholm, så jag gick väldigt mycket på känn. Hade koll på vart vägarna gick och ritade upp det i mitt huvud så att jag visste ungefär åt vilken håll jag var påväg. Jag kom till Drottningholmsvägen. Just där den började var den bara en smal gatstump, innan den blev en stor boulevard vid Fridhemsplan. Någonstans formulerades tanken att jag kunde gå och hälsa på S:t Eriksplanaren, denna smått legendariska, och numera, efter livet i Stockholm, också mystiska gestalt. Han är kanske ingen starkt utmärkande person i sig, men tack vare honom kunde jag stanna i Stockholm de första dagarna i juni 2009 och det var starten och de första bitarna på en helt fantastisk sommar och en del av en helt underbar period i mitt liv.

Jag ritade upp en grov bild i mitt huvud över var jag hade utgått från, var jag var och vart denne person bodde. Jag hade ingen karta som sagt, och jag hittade ingen vettig karta i närheten (”kartorna” i busskurerna i den stan är näst intill värdelösa) så jag förlitade mig på vägskyltarna. Vilket skulle visa sig vara en än vanskligare orienteringsmetod än jag trodde.

Jag följde Drottningsholmvägen en bit tills jag kom till en rondell. Vägskyltarna pekade på Solna via en motorväg inte långt borta. Efter rondellen såg vägen stor och farlig ut, med mycket trafik i ganska hög hastighet, så jag ville inte följa den. Jag valde en kompromiss. Ön är ju inte speciellt stor, så jag tänkte att om jag viker av här mot ett nordligare håll, så borde jag komma till öns nordvästra del, och där borde det ju finnas en bro över mot Solna.

Jag gick in på Lindhagensgatan. Vill minnas att jag såg lite svenska företagslogotyper på några hus, men jag minns inga specifika. Såg ut som större kontor, kanske huvudkontor. Kändes lite häftigt på ett vis. Här går jag, i Sveriges huvudstad, staden som känts så avlägsen, förbi hus där några av Sveriges företag – företag som även de känts avlägsna – styrs eller har sin kärnverksamhet. Precis här.

Se där! Här är skyltar som pekar mot Solna. Fast det är också via en motorväg, och motorvägen vilar på höga pelare högt uppe i luften, och inget annat verkar gå åt samma håll, så den kan jag inte följa.

Det började snöa. Jag stannade till vid en stor lagerbyggnad strax efter motorvägen. Några höll på att skotta snö på det stora taket. Det hördes en bit därifrån när de slog av snö från skyfflarna och skrapade i asfalten på marken. Jag fortsatte gå. Jag har ett svagt minne av att en av takskottarna halkade och gled ner för det sluttande taket och kanske också trillade ner. Det blev livat för några sekunder. Men de hade säkerhetslinor, så han var utom fara.

Efterhand som jag närmade mig slutet på gatan började det se ut som att det inte gick att komma så mycket längre här. När jag till slut nått fram till öns slut så var det precis så. Det var lite ödsligt omkring, såg inte direkt ut som att den här platsen fyllde något syfte då. Inga byggnader, inga vägar eller parkytor som verkade döljas i snön. Och så ut mot vattnet… bara vatten. Och långt till fastlandet från den punkten. Inte en bro i sikte. Min orientering var kanske inte helt optimal, så jag bestämde mig för att följa strandkanten nordöst tills jag hittar en bro. Jag kom till ett alldeles nybyggt bostadsområde. Såg mig omkring lite för att kanske se en närområdeskarta. tror inte jag hittade någon. det var strängel, maskiner och byggmaterial hit och dit, och inga riktiga väga, men det verkade ändå som att området till allra största delen var bebott.

Jag gick vidare. Sikten var inte så god, det tycktes alltid vara något ivägen som skymde. En buske, ett träd, en kulle, ett hus… Jag kom mot motorvägen som gick över i rätt riktning. Men inget som tydde på att det kunde vara en annan bro över en bit fram. Jag började bli lite uppgiven och tänkte att jag kanske måste gå ända till S:t Eriksbron…

Men så plötsligt..! Där var en bro! Så anspråkslös, så skymd, så anonym… Men det var nog rätt. Jag gick över och följde sedan den där motorvägen. Det fanns en gång- och cykelbana som gick alldeles under den en bit. Det var lite backigt just där. Jag minns att jag tog intryck av just den här biten. Kanske att jag tänkte på något särskilt där, men jag minns inte vad. Det började skymma.

Jag följde cykelbanan längs med Ekelundsvägen. Jag tror jag mötte några enstaka tappra cyklister på den snötäckta cykelbanan. Vid Pampaslänken tittade jag på de stora skyltarna vid trafikplatserna för att se vart jag skulle nu. Jag följde direktionen.

Jag gick till en busshållplats på Armégatan för att orientera mig vidare. Jag tror jag här blev varse om att det inte fanns någon slags gångbro över spåren. Jag tror det fanns en karta över närområdet här som jag lyckades tolka. Jag gick vidare, vek av in mot Lundagatan och följde den. Där den tog slut fanns där en järnvägsövergång för gående. Yes! Mitt i prick. Gick sedan upp den stora gatan, som var Sundbybergsvägen. Det såg ut lite som en omväg, men jag vågade inte ta för många risker med potentiella genvägar som slutar i återvändsgator.

Jag svängde vänster när jag kom till Solnavägen. Det var mörkt vid det här laget. Det kändes lite som att jag gått för långt, men järnvägen var där på bron som jag gick under, så jag var rätt på det. Jag började bli trött, hade varit ute i över en timme i kylan.

Efter bron började jag så sakta att känna igen mig. Efter rondellen låg där en McDonalld´s, minns att det fanns där i närheten av S:t Eriskplanaren. Jag vek av in på parkeringen och chansade på att det fanns en ”bakväg” till hans hus där. För jag visste att om jag följde den stora vägen skulle jag inte kunna gå in förrän vid Karolinska vägen som jag brukade gå in på när jag bodde hos honom, och det var rätt långt bort. Hans hus var närmare från donken än från den vägen.

Jag kom fram till en liten vändplats och en gata som ledde vidare. Fanns inget annat att följa. Och gatan hette… Fogdevreten! Det klingade bekant!

Hm, vilket hus var det nu… De två husklossarna som sitter ihop är mycket lika varandra. Provade det första av de två klustren. Jämförde med minnet jag hade av hur jag gick dit. Provade det. Gick längs hela långsidan av huset, men hittade inte hans namn på dörren. Har han flyttat kanske? Eller var jag på fel våning? Tror jag provade våningen ovanför också. Men inget. Jag gick ut och provade nästa. Hade för mig att jag gick förbi ett hus innan jag svängde av då när jag ”bodde” där 2009. Sedan slog det mig att jag var ju på rätt våning, så det måste varit fel hus. Typiskt. Mindes att han hade en katt då som han passade. Gick in. Fick lite mer igenkänningskänsla efterhand. När jag gick runt hörnet till långsidan förstod jag genast att jag var rätt. Jag kände igen ett gosedjur i formen av en igelkott utanför en dörr, och det mindes jag att det var något jag la märke till när jag var här sist. Den var, och är, lite läskig faktiskt.

Och bara någon dörr eller två efter så var jag framme! Tror han inte hade någon ringklocka, så jag tror jag knackade. Inget hördes. Han kanske inte är hemma. Knackade igen, lite hårdare. Och dörren öppnas! Han blev förvånad förstås, men inte så förvånad som jag hade förväntat mig. Steg på.

Väl inne pratade vi lite. Tror klockan var runt 17:30-18:00. Han jobbade visst inte längre, utan pluggade. Höll på med geografi. Minns inte om det var det som var det, eller om det var en del av något program. Han hade flyttat datorn. Det fanns lite mer prylar där än sist, mest av allt en massa flyttkartonger som tydligen tillhörde hans bror. Han hade gjort en tavla, eller snarare satt en ram på en bit av hans vägg vid entrédörren, där han hade tänkt att alla som besökte skulle få rita något, gärna lite utmärkande för den personen förstod jag det som. Lite som en slags gästbok. Jag funderade länge på vad och hur jag skulle rita. Till slut så ritar jag… ett tåg. Förstås. Det är väl ursäktligt, jag hade ju bara gått 2 veckor på utbildningen.

Efter en stund tackar jag för mig och ger mig av. ”Gården” vid huset är väldigt lummig med stora träd som täcker för sluttningen och skärmar av mot den tungt trafikerade vägen. Mindes att det kändes väldigt mysigt.

Jag gick tillbaka samma väg som jag brukade gå in till centrum när jag var där 2009. Såklart. Finns inte mycket att välja på, allt annat är extrema omvägar.

När jag kom till kurvan på Fogdevreten såg jag att den där metallbomen övervägen med en tjock strömkabel till ett bygge var kvar. Till och med skorna som någon kastat upp där var kvar! Jag tror det var S:t Eriksplanaren eller någon av hans vänner som gjorde det, har svagt minne av att han berättade det när vi gick förbi den en gång när jag var hos honom 2009.

Jag rundade hörnet för att komma ut på Karolinska vägen och ut på Solnavägen. Hörnet som man tidigare kunde gena genom, tror jag nu var avspärrat. När jag kom runt såg jag att spiraltrappan på kortsidan till huset där var borttagen och låg på marken. Sen insåg jag att hela jäkla paviljonghuset var jämnat med marken! Jag tyckte väl att något inte riktigt stämde där. Det huset såg lite mysigt ut, men samtidigt lite märkligt. Ett gult typiskt svenskt trähus.

En bit framför det huset, intill vägen, stod en reklampelare. Eller var den borttagen nu kanske? Jag minns i alla fall att jag stannade till där och mindes den från sommaren 2009. Jag såg den varje gång jag skulle till eller från sovplatsen. H&M körde sin sommarreklam då med badkläder, alltså brudar i bikini. Jag minns att de fanns i tunnelbanan också, och att det gjorde ett ganska starkt intryck på mig då. Modellen var liksom sådär ”perfekt” solbränd, alltså sminkad och photoshopad, och såg väldigt stereotypt brudigt ”snygg” och ”cool” ut. Det var en sån kontrast att se sånt. Det kändes verkligen att man kommit till en storstad. I Piteå fanns knappt nåt sånt, och där hade jag varit i nästan 5 månader utan starka hårda intryck. Det var väldigt glest med reklamen, och den kändes överlag snällare. Här var den ganska aggressiv och på, speciellt i centrum. En dag när jag var påväg tillbaka för dagen sommaren 2009 stannade jag till vid den. Det regnade lite, hade gjort det en stund. Klockan var runt 22-23. Jag tror jag hade varit ute och fotat då lite vid Bonnierhuset och S:t Eriksplan och kände mig lite tungsint (som mest berodde på att jag hade tänkt på Johanna då, efter att någon eller några dagar tidigare (var det innan jag åkte från Piteå rentav?) hade sett på startsidan på Facebook att hon skulle hälsa på en vän (som jag visste vem det var) som tydligen bodde vid S:t Eriksplan då, så jag tänkte lite på det då och kände lite ångest. Detta var för övrigt sista gången som jag tänkte på henne med en känsla av ångest). Jag funderade på att riva ner reklamen på pelaren. Jag tyckte den var sexistisk. Regnet gjorde ju att det skulle va lättare. Men jag vågade inte.

På andra sidan gatan låg Smittskyddsinstitutet. Jag minns att jag en (annan (tror jag)) gång när jag var påväg tillbaka såg blåa ljus blinka från några labb där. Det var såna så kallade saftblandare. Precis som om det varit inbrott där. Minns inte om jag hörde nåt larm. Tror jag funderade på att ringa polisen. Men jag lät bli. Skulle känna mig dum om det var fel.

Jag gick vidare. Inte många steg bort upptäcker jag att  på det som var en parkering framför ett nybyggt labb av något slag, nu fanns ännu en byggnad i samma moderna stil som det bredvid.

Gick vidare. Kom så småningom till Solnabron. Mindes att det för det mesta var asvarmt när jag var i Stockholm 2009. Jag hade inga shorts med mig (vad ska man med det till i Norrland?). Lunkade mest runt i ett par ljusa Dieseljeans med en tygkvalitet som stentvättade jeans. Det kändes extra varmt över den här bron, för det var en lång bit utan skugga. Det här kändes som en stor del av sinnebilden av friheten jag upplevde då. En bro med fri sikt runtomkring där man var påväg till centrum av en storstad och såg stora hus, och gick över en stor motorväg med mycket trafik, och en gammal järnväg med en gammal station och bangård som såg så mysig ut. Nu, 2010, ser jag att den gamla järnvägen rivs upp under. Åh, varför det? Och så just nu. Känns så typiskt. Inget har säkert hänt där de senaste 20 åren.

Såg Prisextra i det gamla Norra station. Jag brukade handla där. Mindes att jag släpade hem tunga kassa några gånger. Hade en tendens att alltid handla lite mer än jag borde bära.

Det kändes konstigt att gå här igen. Mycket minnen som kom upp. Blev påmind om sidor av en fantastisk tid som fallit lite i glömska. Jag skrev nästan ingenting under den sommaren. Jag saknade det. Ännu mer jag saknade nu (2010) när jag blev påmind om detta. Hm. Men jag kom inte riktigt fram till något. Om jag på något vis skulle dit igen eller sträva efter något annat. Fortsatte gå sålänge. Hm. Alla dessa förändringar som skett där gav mig lite ångest. Jag mådde hyfsat dåligt vid den här tiden, så förändringar av starka minnen tog jag illa upp av.

Den här promenaden blev en lång resa genom nytt och gammalt. Nästan ingen av gatnamnen kunde jag vid den här tiden, och inte många fler senare heller. Kollade upp det mesta till denna text.

-

Jag har inte sett röken av S:t Eriksplanaren efter det här återseendet.

Jag tog farväl av de flesta platserna platserna till och från den där snubben, utom det som var allra närmast, några dagar innan jag åkte.
Eller egentligen gjorde jag ett återbesök. Ett ganska ingående. Innan jag åkte hem. Det blev något slags farväl.

Så som jag anlände till Stockholm, så lämnade jag det. Till slut.

—

När jag sedan hittar mina dagboksanteckningar från den tiden, efter jag skrivit allt det här, och ska verifiera min text, inser jag att jag redan skrivit ganska detaljerat om det. Lite koncisare. Nästan bättre faktiskt. Så jag tar med det också.

-

Vi går lite efter 13?

Går till Stockholms skivbörs på Upplandsgatan 47. Aldrig varit där förut. Liten, men trevlig affär.

Några BD-filmer, bl a med/från Pink. Snyggt omslag. Hittar The mist på DVD för otroliga 40 spänn!

Ser jag rätt? Specialugåvan. De har lite SACD också. Trevlig affär som sagt. Priset stämde, så jag slog till.

Tänkte att det är lika bra att möta det förgångna direkt, istället för att vänta och dra på det.

Jag och Johan skiljdes utanför 13:38.

Jag gick på MQ-jakt. Till Västermalmsgallerien. Gick över Sankt Eriskbron. Minnen. Gick över där en gång i somras, mest för att bara gå lite och se tror jag. Väldigt fint. fascinerande hur de har byggt allt där och vyn från bron. Vackert. I somras åtminstone. Vattnet är fruset och snötäckt nu.

Var det inte här någonstans jag såg en reklamaffish på ett elskåp eller en p-automat för Crimson?

Hittade inget sÂnt.

-

Käkar Start russin och en macka med leverpastej.

Går ca 15:50-55. Orkade inte springa till badet.

De hade stängt. Går vidare, tänkte jag kunde gå till Majk. Tar en lång väg dit.

Bergsgatan västerut, genom parken, Drottningholmsgatan, såg en vägskylt, Lindhagensgatan, missade förmodligen en skylt som pekade mot motorvägen, fortsatte rakt fram, kom inte längre sen.

Gick igenom husen österut, kom sen över Karlbergskanalen, velade väster eller öster, tog väster, sjöng lite på Jonnie, följde motorvägen lite, Armégatan/Storgatan, Järnvägsgatan, över en järnväg där det kom ett tåg just innan, Sundbybergsvägen, en gammal förvirrad (dement?) man höll på att bli överkörd i korsningen till Solnavägen, där jag fortsatte sydöst. Sedan började det bli bekant…

Gick in direkt norrifrån, genom McDonalds och biltvätten.

Framme till slut en stund innan 18. Tar en stund innan jag hittar rätt dörr. Visste ej vilken ingång av de två, och så var det förvirrande med våningarna, planet sluttade, s vissa våningar slutade efter ett tag, visste ej vilken som var ”bottenplanet”.

Vilka minnen. Lite läskigt. ”Djungeln” utanför, den lite mysiga känslan av det och vägen lite bit bort.

Avskiljt, skyddat och framförallt dolt, men ändå nära. Värmen. Spindelnäten överallt.

Känslan hur jävla skönt och roligt allt var där då. Att få bo lite hos Majk, bo i Stockholm, nära centrum, värmen, storstan, kontakt med människor, civilisationen, intryck av allt efter en tids isolering.

Kände till slut igen en igelkott utanför en av hans grannars dörr. Dörren var längre bort från kröket än jag mindes. Han var hemma, fick komma in. Förvånad, men inte begeistrad var han. Rätt stökigt, möblerat om lite, datorbordet stod i motsatt hörn, nån hylla flyttad eller tillkommen. En massa flyttkartonger från hans bror som var skriven hos honom men knappt var där. Majk pluggade nu, geografi var det. Jag berättade vad jag höll på med och min bostadssituation. Många skrev/spammade till honom p MSN emellanåt. Ett klipp uppe från

DN om den nya markoffensiven i Afghanistan.

Han tänkte baka eget bröd för första gången.

Går lite innan 19.

Vilka minnen sen när jag gick hem. Byggandet kvar. Tror jag gick runt i mina känger alla dagar, och de där ”stentvättade” ljusa Diesel-jeansen för det mesta iaf.

”Balken” med alla skorna kvar. Vill minnas att det fanns någon slags genväg nerför ”serpentivvägen/kröket”, men det var fullt med snö där, och något fattades kändes det som. Minns den där reklampelaren med badkläder för Gina tricot som jag försökte riva ner diskret en regnig kväll. Något fattades. Kom p att det var ett hus som stod bakom som var borta.

Samma kväll, tror jag, gick jag in till Karolinska institutet eller vad det heter där, blåa lampor blinkade i några lokaler, såg häftigt ut.

Minns den där gången när vi var några stycken, bl a Peter Magnusson, som kollade på E3 och vi gick och beställde pizza. Fick SMS från Sebbe då tror jag, svar på ett jag skickat om studentfest.

Bussen, när jag tog bussen från Majk till Centralen. 697? Kl 4:57?

Fanns nån skylt innan som gjorde reklam för om/nybygget p Solna sjukhus har jag för mig.

Huset med röda lampan lite svagt, miljön rent allmänt. Småsakerna. Alla gånger jag gick där.

Bron, alla gånger jag gick över där. Stektes och svettades i solen. Motorvägen, mycket trafik där.

Sommarvinden. Järnvägen under som verkade nerlagd. Massvis med stickspår på andra sidan vid byggnaden som jag ej såg därifrån. Men de verkar bygga nya spår nu.

Affären jag handlade i. Det stramar fortfarande en del i vänster axel när jag går nu. Undrar hur det var då.

Jag klarade mig ganska bra. Det var lite jobbigt att bära kassarna, men det verkade som att det gick rätt bra.

Kanske gjorde det lite bättre i längden, töjde ut spänningar. Fast då var det mer ”övre” axelmusklerna.

Minns att det kändes rätt spänt då, men annars gick det nog rätt bra med ryggen.

Gick en gång under Solnabron en liten bit söderut, bara för att se lite. Och en gång norrut bredvid mataffärbyggnaden.

Och så vägen till Sankt Eriksplan. Gick nog alltid snett ditåt, samma väg som jag blev hämtad, även fast rakt fram, på Sankt Eriksgatan hela vägen, också tog mig rätt.

Gick sedan Odengatan och Dalgatan hem. Undvek medvetet Odenplan. Hade nog med minnen och intryck nu.

Men hur tusan kom jag dit då, i somras?

—

Tveksamt om det är någon mer än jag som får något ut av detta. Men det känns väldigt skönt att ha skrivit allt det här.

-

-

-

Nu börjar nästa utmaning. Jag ska träna, simma, cykla, springa..! Fullt ös. Jag ska komma i form och bygga upp en hållbar styrka och stabilitet i kroppen. Och förhoppningsvis hinner jag uppnå målet, att en gång för alla bli fri från spänningar och muskelsvulnader i ryggen innan jag börjar i sommar.

Genomsnittsdagsformen är ganska god, så jag har chans att hinna. Om inte annat så blir formen tillräckligt bra för att jag ska kunna fortsätta den positiva trenden även om jag inte har full tid och frihet åt det.

Jag kör med GÄSS-medoten. Gympa, äta, skita, sova.

Mellan metodiken ska jag också försöka städa mitt liv. Jag tänker inte göra om misstagen för två år sedan. Att jag byggde nya känsloberg istället för att röja de gamla.

<

På många vis liknar situationen nu som det var för två år sedan. Men jag är mindre hoppfull och glad och mer lättad nu. Och även stabil får jag nog säga. Lite ärrad och mindre naiv. Och, icke att förglömma, mycket mer erfaren.

En del av mig vill ändå att det ska vara som då. Jag saknar frihetskänslan, glädjen och något riktigt vackert att bry sig om. En lätt känsla av desillussion är nästan alltid närvarande nu. Fast man är väl inte oskuld mer än en gång, så att säga. Även om jag skulle få chansen att göra om samma saker och vara med om samma saker, så skulle det nog ändå inte bli samma upplevelse. Men jag saknar känslan, och känslan säger att jag ska dit, för det är den mest konkreta omsättningen av det. Men som sagt, det hade inte blivit samma sak.

Jag vet varför jag gjorde som jag gjorde då. För första gången på länge släppte ångesten och muskelspänningarna till en nivå som jag hade glömt bort hur det kändes. Jag kände mig i stort sett av med det. och jag var så glad för det. Jag ville njuta av det så mycket som möjligt, jag ville inte solka upplevelsen med att anstränga mig för att skapa en långsiktligt hållbar framtid. Det var inte så himla viktigt då. Det var sommar, och en chans att umgås med särskilt två jag verkligen tyckte om, och det var längesedan jag hade träffat dem.

<

Nu känner jag att jag har mer kontroll och har mer vilja och ambitioner om framtiden. Och diciplin att genomföra det.

<

<

<

Så hände det till sist. Usama bin Ladin har dödats. Jag har några gånger de senaste 1-3 åren funderat på var den där mannen kan ha tagit vägen. Man har inte hört så mycket om honom på länge. Men han var fortfarande en av världens mest eftersökta män.

Att man medvetet gick in för att likvidera honom i en hemlig operation med oklart stöd från eller helt ovetandes av regimen i Pakistan inger inte förtroende. Vill USA framstå som den goda och civiliserade sidan duger det inte att agera i affekt och leka lika god kålsupare.

Jag tänker spontant att inte ens Hitlers närmaste män dödades hur som helst. De ställdes inför rätta.

<

<

<

För ett litet tag sedan kändes det som att jag förlorade en lite. Fastän jag ofta och mycket tänkt att det är bäst vi går skilda vägar på det planet.

<

<

<

Tillbaks framför tangenbordet..! Det känns skönt :-)

Så på ett vis har jag rätt. Jag kommer aldrig mer komma tillbaka till detta. Här. I detta sammanhanget. Med stressen och pressen runtomkring som har varit. Och det var väl det jag menade från början.

Plötsligt känns allt så tyst.

Jag ska bara samla ihop mina saker. Några enstaka kläder och småsaker in i kofferten. Upp med påsarna från källaren. Och sen iväg. Och efter det är mina få och sköra, men ändå ganska givande förbindelser, när allt kommer omkring, brutna.

Det var faktiskt roligt. Men det känns mer och mer som att jag inte vet hur man umgås med folk längre.

Men ja, det var roligt. Och jag saknar det lite. Känns lite tomt nu.

Tack.

Oförberedd. Oskarp. Men det är Björn.

]]> http://bortomramarna.wordpress.com/2011/04/21/och-nu-nar-allting-ar-over-sa-saknar-jag-det/feed/ 0 Jag _DSF0123 http://bortomramarna.wordpress.com/2010/09/11/forlater-ni-mig/ http://bortomramarna.wordpress.com/2010/09/11/forlater-ni-mig/#comments Sat, 11 Sep 2010 19:33:53 +0000 Jag/Pite http://bortomramarna.wordpress.com/?p=439 ]]> Varför träffar jag inga genuint intressanta och givande personer längre? Jag funderade på det sent igårkväll. Och jag menar inte bara lustiga karaktärer, utan någon vars tankar, idéer och personlighet är inspirerande och upplivande och som man kan utveckla en längre och djupare relation med. Något mer än ett tidsdödarumgänge eller festhäng.

Just som jag sakta men säkert arbetat bort den instinktiva, trygghets- och bakåtsträvande rädslan och nått en hygglig nivå, så finns det inget reellt att se fram emot längre. Bortsett från utbildningen. Och vissa andra saker som jag inte kan påverka ändå, utan bara vänta på, men de är bara petitesser i sammanhanget ändå. Det känns som att ju mer jag släpper saker och gör mig av med ibland smått sjukliga och ångestfyllda hållfastbeteenden, desto mer saker tas ifrån mig på alla håll. Det mesta låter jag gå utan vidare, men jag måste fortfarande anstränga mig ytterligare för att inte trilla in i något hål av ångest. Lite som en kapplöpning mellan mig och… något. Jag leder oftast.

Och nu, nu när jag verkligen provar och tittar framåt, och har släppt det krampande greppet på många plan, så finner jag inte ett skit där. Det känns som att vart jag tittar och vart jag än hamnar, så är det bara slätstruket, ensidigt och förbannat tråkigt. Ibland rentav motbjudande. Det är frustrerande. Och det börjar bli väldigt tröttsamt.

Och jag har aldrig mött så många människor, och så olika, per tidsenhet i mitt liv som nu. Eller är det rentav en del av problemet så att säga? Har jag blivit kräsen? Är det lite av en ond cirkel? Ju fler människor jag möter, desto petigare blir jag med vad som är ett acceptabelt umgänge?

Eller jo, vänta. Det finns såna människor fortfarande. Jag känner några. Men de flesta finns så sällan till hands. Man träffar dem alldeles för sällan för att hinna utveckla något tillsammans, för de är ute på sina egna äventyr.

Jag får väl intala mig att det finns en djupare mening med den här tiden nu.

°

Jag drömde att det var en zombieinvasion i Malmö mitt på den gråljusa dagen, och att jag och en gammal vän (som jag borde ringa nu IRL) hjälptes åt att ömsom fly, ömsom mota tillbaka bestarna. Några av dem var faktiskt lite lustiga. Så går det väl när man har tittat på Pirates of the Caribiean.

°

Okej, det börjar bli löjligt nu. Jag insåg det när jag snabbt gluttade igenom vad jag skrivit på sistone. Men jag tänkte faktiskt fortsätta skriva här nu. På riktigt. Och jag menar det den här gången. Men först vill jag rensa lite saker. Lite som ligger i utkastloppet. Skriva av mig om en grej jag låtit vänta sen nånstans i februari-mars. Och sammanfatta tiden som gått.

Rensa, det är något som jag har bestämt mig för att göra på många plan och gjort lite lite grand i år, och nu när jag har möjligheten, ska jag rensa ut och städa upp saker ordentligt. Det är dags nu. Och knyta ihop med del lösa trådar som jag känner är betydelsefulla. Särskilt en…

Jag funderade lite på att lägga ner det här, eftersom jag inte förvaltat detta särskilt väl och säkert sumpat bort intresset från de få men trogna läsare jag haft. Men jag kommer fortsätta skriva även om ingen läser. För min egen skull. Det är skönt.

Jag kanske skulle byta design på det här. Eller?

>

För att tala lite klarspråk så är jag i Malmö nu och gör en del av min tågpraktik här några veckor frammåt. Det är min status. Så jag känner att nu när jag är redo och har tid, så tänker jag passa på att rensa upp saker. Städa mitt liv.

För er som är nyfikna på hur jag har det med tågandet kan ni titta in här.

Tack till er som fortfarande hänger med här och tycker det är intressant.

(Och varför i helvete kan man inte göra mer än en radbrytning åt gången? Jag vill kunna avgränsa texten mer så det inte blir en massiv röra, goddammit! Gick ju förut! Jag vill inte plutta dit en krumelur, det ska bara vara tomt!)

Jag tvättade mina Cheap monday-byxor idag som jag köpte i början av februari. Använde dem första gången igår. De fällde väldigt kraftigt, så de åkte av kvickt och in i tvätten för att bli av med det. Tvättvattnet som var kvar var blått. När jag hade hängt upp byxorna var mina fingrar blåa. Jag får väl tvätta dem 5 gånger till innan jag kan använda dem…

Fan. Förut var jag bara dum i huvet och tyckte tillvaron var så rolig så jag gick aldrig och la mig. När jag sen känner att det inte håller längre och vill bryta det får jag inte sova oavsett när jag lägger mig.

Jag har pratat med ena husägaren om det, och han är trevlig och verkar vettig och sa han skulle försöka göra något åt pannan. Men hur länge kommer det dröja?

I morse hade jag en panikartad trötthetskänsla. Något som jag inte riktigt känt förr. Jag har gått längre bort än vad jag nånsin gjort tidigare. Jag kände mig inte uppgiven, ej heller desperat, utan någon förtryckt panikkänsla. Idéerna var slut. Och bättre än såhär blir det väl inte, verkar det som. Med bostad alltså.

Jag får aldrig tid att träna ryggen heller.

Jag kände mig smått förstörd när jag kom till skolan. Hälsade knappt när jag gled in en halvtimme för sent. Jag har varit tröttare, men hoppet tynar. Och det kändes långt mycket värre. Men jag kvicknade till ganska bra och livades upp under dagen. Min klass är en ganska skön skara. Alltid några lustigheter som dyker upp. Vissa kommer med dem lite oftare än andra. Och ryggen gav med sig, ganska oväntat. Den var spänd på ett sätt som jag inte märke av förrän det släppte. Och det stjäl energi.

Jag vill krama någon. Jag har fan inte fått en ordentlig kram på länge. Jag behöver det.

Jag känner att jag närmar mig en gräns för något slags sammanbrott om det här inte reder sig snart.

Jag måste sova någon annanstans tills vidare. Igen. Fan, vad skulle jag här och göra..? Men backar jag ur nu, kommer det bli jävligt jobbigt sen också, med annat.

Flyktinglivet fortsätter…

Roligt att fröken K (eller fru? varför måste det finnas två? dum könsrollsproblematik jag får ta upp någon gång) fortfarande tänker på mig, tittar förbi och ber om nyheter. Lika rolig varm i hjärtat som jag minns henne. Och mannen från Limhamn ringde. Tänkt på det länge. Först var det mest pga tidsbrist. Tänkte att om jag ska ringa så vill vi nog prata åtminstone en halvtimme. Kanske en hel. Och det kom aldrig riktigt ett tillfälle där man kommer på det och samtidigt har en timme lugn tid över för att vara så inne i samtalet som jag vill. Sen gick tiden. Blir väl lite så när man har saker att göra och är ifrån varandra, tråkigt nog. En bra vän får väl med det ändå. Jag ska jobba på det.

20:29 noterar jag att klockan visar när det hörs ett larm utanför. Kort efter en smäll och fönsterna skakar till. De spränger i berget för att bygga en ny järnväg för pendeltågen under marken.

Just nu lever jag en väldigt kringflackande tillvaro. Det var lite kul för två veckor sedan. Men det var innan det hade börjat på riktigt. Nu är det inte kul längre. Jag vill veta var jag ska bo nästa månad också. Jag klarar mig själv, det har jag visat. Fastän jag är väldigt dåligt tränad funkar det med ryggen. Och det kommer bli bättre. Jag har fått in en viss ordning för hur jag ska klara mig under de här omständigheterna. Men jag är rädd för att jag kommer halka efter i skolan. Jag har redan gjort det lite. Inte så himla farligt (ännu), det är bara att läsa på ordentligt nu dessa dagar, så går nog provet ganska bra på tisdag. Vi har hållit på med det här området ganska länge nu. Tempot är rätt slappt. Väldigt slappt faktiskt. Bra för mig nu när det är en massa tjafs runtomkring. Men det känns väldigt frustrerande stundtals. Man får aldrig in någon takt, så det blir att man gör saker i sista stund. Tvärtemot vad det var på universitetet, den korta tiden jag var där… en helt annan värld. Kulturen, inställningen, folket…

Men det kan inte fortsätta såhär. Det kommer gå illa då.

Innan var det lite ”livin´my dream”, som jag tänkte förklara tidigare, bland annat. Men nu är jag så jävla trött på det här faktiskt. Fast det här är ju inte riktigt samma sak som innan egentligen… Som sagt, jag klarar mig själv, men studierna gör mig orolig.

Jag kom på mig själv häromdagen med att fundera igenom hur jag kunde sumpa det såhär hårt. Det är ju asviktigt. Sen kom jag på att hela min syn och mitt resonemang kring bostäderna i Stockholm utgick från en livlina i form av SSSB. Jag har tillräckligt med ködagar där för att få en lya genom dem. Men jag rankade det sist, för att då, i januari, tyckte jag det var det tråkigaste alternativet.

Men när det började krisa sig ordentligt, och jag seriöst kollade efter lyor där och tänkte lägga en intresseanmälan på några, får jag veta att man bara får hyra bostad av dem om man är med i en studentkår

ansluten till Stockholms Studentkårers Centralorganisation.

Det tog en stund för mig. Sen kom ett uppgivet… ”helvete”.

Jag har redan börjat föreställa mig hur det kan bli om två veckor, när jag står där, ensam, och har förbrukat allt förtroende och all gästfrihet hos de jag känner här. Att det är kört. Att jag måste åter till Malmö. En ölkväll på Monks, ett tack till alla för den här korta tiden, och sedan adjö. I det perspektivet är det en jävla rutten håla. Igen. Jag som just börjat få en lite positivare bild av staden nu när jag fått lite distans till den.

Precis tvärtemot vad den där hälsodamen sa till oss i skolan igår.

Men jag kan fan inte ge upp då. Jag måste tillbaka. Jag har även tankar på hur jag skulle lösa en sådan situation.

Men framför allt… jag är inte där än.

Jag finns på Flickr. Kolla in här!

Jag bor i innerstaden, Norrmalm.

Jag städade rummet jag bor i just nu förra veckan, så det inte luktar riktigt lika fruktansvärt mycket vaniljpest.

Jag har haft ännu en rolig, spännande, givande och den gången även ganska märklig helg. I Malmö och Helsingborg.

Och bäst av allt just nu. Jag har kört ett fakking tåg idag! Så himla roligt!  Jag har susat fram i 200 km/h med mig i förarsätet!